MBSR.

MBSR är ett åtta veckors behandlingsprogram. Det utvecklades av Jon Kabat-Zinn, verksam vid University of Massachusetts i Boston, redan 1979. Syftet var att hjälpa människor till ökat välbefinnande även vid svåra sjukdomstillstånd som kroniska sjukdomar genom att fokusera på stressreduktion och kunskapsutveckling.

Programmets innehåll är omfattande och rikt och innehållet är ett försök att presentera och lära ut väsentlig kunskap ur den buddhistiska psykologin genom reflekterande övningar och meditation. MBSR-programmet är på många sätt och vis mycket krävande, även för helt friska människor.

Programmets innehåll syftar till att träna deltagarens förmåga att vara vaken, uppmärksam, närvarande och klartänkt. Detta sker bland annat genom meditationsträning med olika längd i liggande, sittande, gående och stående form.

Övningar

Meditationsträning och andra övningar som yoga och kroppsmedvetenhet görs under en längre tid; upp till 45 minuter. Intentionen med dessa längre övningar är inte enbart en möjlighet till avspänning utan är en exponering under vägledning i att möta sig själv och sina svårigheter för att bättre kunna respondera på stress, ångest, nedstämdhet och andra obehag/svårigheter som förhindrar välmående.

Ett deltagande innebär förutom mindfulnessträning, undervisning och reflektion kring centrala teman som t.ex. kunskap om stress och människans livsvillkor. MBSR programmets uppbyggnad är till för att skapa förutsättningar för välgörande insikter.

Omsorg och medkänsla

Centralt i mindfulness är att vi inte bara tränar oss själva till ett inre lugn och stressreduktion. Träningen har också som mål att vi ska få insikter och förståelse om hur vi bäst hanterar oss själva genom både svåra perioder som lättare, samt tränar oss i att vidga våra perspektiv. Vi tränas i omsorg om oss själva till omsorg och ökad medkänsla med andra. Just denna träning löper som en tråd genom alla delar i programmet.

Dialogen är väsentlig i programmet. Detta dialogförfarande skiljer sig radikalt från många andra psykologiska gruppterapeutiska processer i vilka det ofta finns en avsikt att få igång gruppinteraktion och att utifrån den arbeta med individernas specifika och personliga problem. I MBSR är inte detta av något centralt intresse. Det privata livet, berättelsen om det svåra får vila under själva programmet. Gruppen används som en trygghetsbas. Känslan av att inte vara ensam med sitt svåra är ett annat mål med programmet.

Interaktion mellan lärare och deltagare används terapeutiskt för att öka möjligheten till förståelse såväl av gruppövningar, kunskap och processer som för att öka möjligheten för individen till ökad förståelse om sig själv.

Det som upplevs vid meditation, yoga och andra övningar fångas upp och utifrån dessa frågeställningar reflekterar läraren och deltagarna vidare med hjälp av centrala teman i programmet. Syftet är att ge deltagarna en möjlighet att gå från det personliga och individuella lidandet till ökad känsla av sammanhang genom att belysa det universella lidandet som vi alla berörs av i livet och hur vi kan hantera detta.

Stor vikt i programmet läggs vid att träna och utveckla en nyfikenhet och att kombinera den med attityder av varsamhet, tålamod, öppenhet och icke dömande i utforskandet av sig själv, sina svårigheter och livet i stort. Denna träning syftar till att möjliggöra för deltagarna att inte automatisk reagera med motstånd då svårigheter som stadigvarande symtom som t ex trötthet eller smärta upplevs som starkast.

Att inte bråka med sig själv

Under programmets gång utforskas det som besvärar mest med den varsamma nyfikenheten. Initialt kan det väcka motstånd men undan för undan förstår deltagarna genom sitt iakttagande att såväl smärtan som tröttheten lever sitt eget liv. Utgångspunkten är att så länge vi möter ett obehag som varat ett tag med motstånd så uppstår mer av spänning, såväl emotionell som fysiologisk och då förvärras lidandet ytterligare. En av uppgifterna under programmet att lära sig leva väl med det man har. Utifrån det så självklara att om något lever i oss och med oss; som en kronisk smärta eller kronisk trötthet och vi ägnar mycket tid åt att älta den, ogilla den, försöker få den att försvinna genom att förneka, stänga av den o.s.v. så kommer vi att upptäcka att det som händer är att vi istället fastnar i det obehagliga, förlorar i frihet, kraft och energi. Om vi däremot lär oss hantera och leva med den just för att den är en del av oss, så frigörs energi, frihet och styrka. Så länge vi bråkar med oss själva vad gäller de symtom vi har, så låter vi ett inre inbördeskrig pågå.